Ja, kanske låter konstigt men det gör jag verkligen. Jag saknar att prata iväg en massa timmar på egentligen ganska onödigt prat. Jag saknar väl egentligen vännerna antar jag. Alla vänner finns ju fortfarande såklart kvar men på sista tiden så har så många glidit iväg av mängder av anledningar. En del bor MÅNGA mil bort, en del är mammalediga och har istället börjat umgås med varandra och bara varandra, en del har helt fel arbetstider än vad jag har. Sen har vi ju självklart de som faktiskt bor nära, här i gbgområdet men som man ändå av (dumma) anledningar "tappar". ¨

Jag saknar att prata med Christian om livet, jag saknar att prata med TinA på mcdonalds och på promenader eller Mimmi om kärlek. Jag saknar dig Madde, dig som jag känt så länge men kan ändå inte komma på något vi pratat om. Och trots att det var under en kort period så saknar jag långpromenaderna i skogen med Sofie  och soffkvällarna hemma hos My. Tänker ofta tillbaka på hur kul vi hade det, susanne, när vi jobbade tillsammans. Det var tur att Nina fanns under alla håltimmar. Jag saknar utlandsresorna med sandra och träningen med dennis. Det här känns ju helt sjukt att sitta och läsa detta själv nu. Hur svårt kan det vara att bara ta upp det igen?

Är det pengarna som gör att man inte åker spontant iväg under ett par dagar till en gammal kompis och bara pratar minnen? Eller är det att man inte har tid? Eller kan det helt enkelt vara så att det inte är en priroritering?

Eftersom det är olika åldrar på alla dessa människor, olika personligheter, olika yrken, olika städer och olika ekonomiska förutsättningar så vet jag mycket väl att det inte är deras fel att det blivit så. Det är bara mitt. Den sista tiden har det bara kännts stelt att prata med kompisar när man träffas och det är så tråkigt. Antar att man stör om man kommer upp ett par dagar "bara så där".... fast å andra sidan hade jag själv älskar om någon hade kommit spontant sådär ett par dagar. Jag ska försöka ta upp det här igen när jag slutar jobba mindre. Det och träningen hahaha