Oj då, nu när jag kollar blev det länge mellan inläggen nu, det var ju inte alls meningen men idag känns livet kanon och då är det allt dags för ett inlägg! :)

Det är tur att livet ibland känns kanon, med tanke på att dessa dagar är väldigt få och oftast är det tvärtom, att livet känns tungt och trisst! Jag har det väldigt bra: Jag bor i en helt okej lägenhet med världens bästa människa, det är helt sjukt att man kan älska någon mer och mer för varje dag som går efter snart 6 år, det är HÄRLIGT! Dessutom finns en liten (liten förresten?) svarthårig parvel vid namn Lajka som både husse och matte är väldigt lyckliga av, och jag som inte är en djurmänniska egentligen skulle aldrig kunna föreställa sig att man kan älska en HUND så mycket haha =) Riktig lycka är när jag, eddie och hon är ute på kvällarna och hon får springa fritt och leka med pinnar. Sen har jag underbara kompisar och det allra bästa av allt är att det ligger ett litet litet liv i magen och det är sjukt underbart. Kan titta på "den" när den sparkar länge länge och det ska bli så himla skoj att möta denna människa som håller på att förmänskliga sig.

Då kan man ju undra varför livet känns förjävligt ibland och jag har egentligen bara en stor sak som stör mig. Det är att jag har för lite att göra. Jag känner mig oerhört deprimerad och instängd när jag gjort för lite en hel dag, det går tyvärr ut över Eddie men som tur är så är jag ganska trevlig när jag haft mycket att göra. Det handlar inte bara om jobb, eftersom jag (även när jag inte haft fast jobb) oftast jobbar mer än de flesta. Jag mådde som allra bäst när jag jobbade 11 timmar om dagen, alla dagar i veckan. (Jag var ledig 3 dagar på 5 månader) Däremellan träffade jag kompisar, familj och hade ändå tid och ork att hitta på roliga saker med sambon. Låter helt sjukt för vissa men det var den absolut mest underbara tiden någonsin. Det är sån jag är, och oavsett hur mycket jag gör, känns det aldrig nog. Om jag gör för lite en dag kan det förstöra hela kvällen. Och det är inte heller så att jag kan bli lite sur. Jag blir skitförbannad, deprimerad och oresonlig (Jag tackar gudarna att Eddie är bäst i världen på att tackla det så inte mitt humör smittar av sig på honom) Hur kan en sån enkel sak förstöra hela tillvaron? Hjärnan funkar på konstiga sätt måste jag säga


Idag känns iaf livet värt att leva, nu har jag fått in lite rutiner i mitt sjukskrivna liv. Jag pluggar datoriserad systemvetenskap på distans på heltid och har gjort det ett par månader nu. Går på hundträffar med lajka och vattenjympa, fikagrupp och promenad för gravida, träffar kompisar och familj oftare, hjälper ett företag med fakturor och är utbildare för ett företag som egentligen inte gör någonting hahahha. Fortfarande är det mycket luckor att fylla men nu till sommaren har jag ytterliggare 2 heltidsprogram att plugga på distans och efter sommaren så kommer ju vårat underbart efterlängtade barn, och då kan jag inte tänka mig att jag har för LITE att göra hahaha. Så just nu känns livet underbart! =)


Oftast är det ekonomin, kärleken, något bråk, sök efter lägenhet eller saknaden av någon som kan störa hela vardagen och man blockerar sin hjärna att se endast det negativa i livet, trots att man har det jävligt bra. Vad är erat? :)