Kom nyss hem från en arbetsintervju... en gruppintervju om man säger (vilket jag inte visste när jag kom dit). Hela bunten var bortskämda skitungar. Allihopa bodde fortfarande hemma, och hade knappt haft ett jobb i hela sitt liv. Deras största intressen var "hänga med kompisar". Klart man kan gilla att vara med kompisar men det är väl inte det enda intresset man har? Och det är väl verkligen inget man säger i en arbetsintervju, något som man identifierar sig själv med. Någonting som säger "välj mig". Deras tidigare arbetserfarenhet var typ PRAO på glasskiosken en vecka i åttan och just det, dom sålde ju jultidningar där dom mindre också. En del hade tillochmed världens historier att berätta om hur tråkigt det hade varit på de 3 dagarna på PRAOen i nian. Intervjustackaren måste ju trott att hela bunten var bortskämda och IQbefriade som aldrig haft ett problem under hela livet. Det som var värst var att alla var som jag +- 2 år.  Jag skäms verkligen för 88:orna. Fan vad pinsamt om folk tycker att jag är likadan.

När jag kollade ut över landskapet där de anställda satt blev jag nästan rädd, alla var likadana. Medelåldern var väl 12 eller nåt. Jag frågade hon chefen eller vad hon var om alla var så här "unga". Ja, jag kunde ju inte gärna säga "puckade, töntiga och rena irritationsmoment" eller hur? Men hon verkade fatta vad jag menade ändå och sa med en liten suck "ja". Hahaha. Förutom detta var lönen löjligt kass och timmarna många i veckan... Synd bara att man måste ta det :/ Vill verkligen inte. Jävla skit haha. Tänk om man kunde komma igång med något eget nån gång, vad kul det hade varit. Problemet är ju bara återigen ekonomin.. Men det finns väl en mening med allt här i livet? :D